-French

-English

-Svenska

-Deutsch

-Russia

-Italian

-Portug

-Spanish

-Arabic

-Suomi

-Norsk

HOME

---

MIN VÄG
av Ahmed Ben Bella

ZIP

---

KAPITEL VIII

TANKAR
KRING FRÅGAN OM DEN
ISLAMISKA ENHETEN

- Kan man säga, herr President, att arbetet med enhetstanken går framåt ännu idag, trots de växlingar i de olika strömningarna som man kan observera i Egypten, Algeriet och i Mellanöstern i allmänhet?

Som jag ser det, så går arbetet med enandet framåt trots de bittra missräkningar som arabvärlden har fått uppleva. På 60-talet var villkoren för ett förverkligande inte helt sammanställda, men händelserna då förblir icke desto mindre helt avgörande för att förstå mekanismerna för ett enede och för att dra lärdom inför framtiden.

Likväl är det ännu vktigare att lära sig att frukta och skydda sig från den nuvarande världsordningens maskineri, än att helt förstå innebörden i arabernas enande, ty faktum är att det är Västerlandet som driver oss till valet att antingen förverklga enandet eller att förbli förtryckta (eg.dvärgar). Det betyder att enandet redan och (d'ores?) har börjat utforma sig kulturellt sett. Det är också uppenbart att enandet och ideologin idag ligger mycket mer inom räckhåll (är mera rimlig) än den varit vid någon tidpunk tidigare.

Under 60-talet stödde sig enhetsrörelsen på en enda man: Gamal Abdel Nasser. Denne man har äran av att ha fört ut denna tanke bland folket på gatan, men vi andra arabledare var inte lika påtagligt medvetna om nödvändigheten av detta. Men idag har enandet blivit en absolut nödvändighet som inte bara grundar sig på historien, språket och religionen utan lika mycket på vår ekonomi.

Vi står idag inför ett val av alternativ: antingen går vi samman och kan existera eller också går vi inte samman och kommer då att utplånas. Men å andra sidan bör vi inte heller fastna i stadiet för enandet av araberna. Det finns en islamisk värld som bör enas men det finns även en värld vid sidan av som också likaledes bör ena sig.

- Vilken är den mest korrekta och mest tillämpliga lösningen på enandet, så som Ni bedömer det? Är det ett totalt enande eller ett enande bestående av olika sammanslutningar? Bör man ta hänsyn till vissa lokala specialförhållanden?

Jag önskar personligen att vi genast skulle kunna tillämpa en organiskt integrerad lösning för ett enande: det skulle vara idealet. Men jag bedömer det likväl så, att man måste börja med ett enande som tar hänsyn till gångna händelser och de komplicerade nuvarande realiteterna. Enligt min åsikt, är den bästa lösningen för enande och den som har störst chans att lyckas den, som tar hänsyn till varje områdes grundförutsättningar och specifika egenart. Ty om man gör det misstaget att bortse från eller inte vill erkänna dessa speciella karaktärsegenskaper som finns i varje område, kommer man att skapa en konfliktsituation eller ännu värre man kommer att hamna i förtryck. En lösning, i form av enskilda sammanslutningar, (federativ lösning) verkar i detta läge (ur denna synvinkel) att vara den mest tillfredsställande. Det verkar logiskt att skapa en västarabisk enhet med dess egenart och dess naturliga frändskap. Förresten vem skulle kunna neka till att Sudan och Egypten har större släktskap med varandra än med alla de andra arabiska regionerna? Och vem skulle vilja förneka den djupa likhet som finns mellan Syrien, Libanon, Palestina, Jordanien och Irak? Eller den gemenskap som finns mellan länderna vid Golfen, den arabiska halvön och Jemen?

En huvudprincip bör utgöra grunden för enandeprocessen och l'Etat de l'Union: det är Choura, dvs demokratin. Det är genom tillämpningen av choura som vi kommer att uppnå den bästa formen av enighet.

På samma sätt som man bör respektera de olika områdenas egenart i enskildheter, så bör huvudfrågorna avgöras i ett större enat sammanhang. Sådana frågor som t ex: penningväsendet, försvaret, undervisningen och marknadsekonomin. På samma sätt bör bör man tillämpa ett folkligt lokalstyre.

Vad gäller egenarter, så bör minoriteter kunna bevara sina specifika former inom den arabiska enheten. Utan att ha för avsikt att förvärra känslorna är jag t ex för att kurderna utgör en egen enhet inom det arabiska systemet och under Islams skydd. Det betyder att vi inte bör fastna i stelnade gränsuppfattningar och indelningar som vi ärvt från kolonialsttiden.

- Hur ska vi förverkliga enandet?

Först måste vi bli av med de nuvarande regimerna.

- Men vi har likväl tidigare i historien störtat reaktionära regimer och upprättat revolutionära regeringar i avsikt att fullborda enandet (eg. i enandets namn), men då de en gång kommit till makten har de blivit ännu större fiender till enandet... Vilken är den bästa lösningen?

Vid denna tid var troligen inte mannen på gatan tillräckligt mogen (i sina tankar), jag syftar då på ett strukturerat och organiserat medvetande. Men det som inte var möjligt på 60-talet skulle mycket väl kunna bli det på 80-talet. Man får inte misströsta, tvärtom måste man kämpa på och fullfölja arbetet.

- Ni är anhängare till en arabisk enhet och till uppbyggandet av en ny världsordning grundad på den islamiska ideologin och som stödjer sig på strukturen i den arabiska enheten, den islamiska enheten, den afro-asiatiska enheten och tredje världens enhet eller (Sud-Sud?). Ni har ju för övrigt, tillsammans med Gamal Abdel Nasser, spelat en roll i förberedandet av denna nya världsordning. Hur uppfattar Ni detta uppbyggnad av enheten på flera plan?

Varför misslyckades ni i det förgångna? Och hur ska Ni lyckas nu?

Varför vi misslyckades? Jo, därför att arbetsuppgiften inte var av det lättare slaget. Det var en utomordentligt svår arbetsuppgift som alla förändringar i historien, sådan som t ex den att gå ifrån bondesamhället och in i industrialismen. Den nuvarande världsordningen är etablerad sedan fem sekler tillbaka, det är ofattbart att vi skulle kunna ändra den bara på några år. Från början inskränkte sig våra förhoppningar till att försöka uppnå bara vissa resultat, och vi har förverkligat detta mål delvis.

Naturligtvis har vi gjort misstag. Till exempel har vi agerat mer än reflekterat. Dvs Gud allena vet hur allvarligt syftande vi var! I själva verket vilade alla våra ansträngningar och initiativ på några få män som Nasser, Sukarno, N'Kruma, Ben Bella och några till som, till råga på allt inte då hade förstånd nog att frukta det kulturella och samhälleliga tvång som Västerlandet utnyttjade i sina krav då vi konfronterades med deras världsordning. Denna mäktiga världsordning, som har vetat hur den ska utnyttja allt, som ställt sig i dess väg för att göra motstånd - speciellt den pseudovetenskapliga socialismen - har likväl inte kunnat suga upp Islam. Islam är faktiskt det enda okuvliga kulturella fenomen som har unkommit denna världsordnings omättliga hunger. Den har aldrig kunnat strypas eller ryckas upp med rötterna.


DET ÄR NÖDVÄNDIGT ATT HA ETT PROGRAM OCH EN STRATEGI


Vi kämpar inte bara för att försvara araberna och Islam. Nej, vi försvarar även den icke-västerländska världen i dess helhet och t o m det som ännu är rent och levande i Västerlandet. Det är vårt hedersmärke. Araberna har bidragit, speciellt under epoken med alliansen mellan nasserismen och den algeriska revolutionen, till att lägga grunden för internationella samhällsstrukturer som förutsätter en förändring i världsordningen. Bandoeung, OUA:s födelse, le non-aligement?, var sådana stora händelser. Ansträngningarna i denna riktning fullföljdes även på den intellektuella och vetenskapliga tankenivån och undan för undan kom de kulturella dimensionerna av vissa problem att klarna. På samma sätt började lämpliga metoder och medel i konfrontationen att avteckna sig: nödvändigheten av att definiera ett teoretiskt verksamhetsområde; nödvändigheten av att parallellt fullfölja handling och tanke. Jag måste också klart definiera vissa huvudpunkter på denna väg (mot målet).

För det första: nödvändigheten i att lämna denna världsordning och ersätta den med en annan, inte bara för araberna och muslimerna utan för hela världen. Detta leder oss till att rådfråga våra allierade och våra vänner. Vi avvisar t ex Västerlandet i dess helhet, men i konfrontationen med den amerikanska imperialismen måste vi samarbeta (förhandla) med socialistblocket. Vi har verkligen en gemensam nämnare med socialistblocket: de behöver oss på samma sätt som vi behöver dem. Då vi inte kan kämpa mot Västerlandet i dess helhet, på en och samma gång, måste vi utarbeta en strategi och en taktik.

För det andra: nödvändigheten av ett enande. Vi står inför ett val som manar till beslut, antingen enar vi oss och samlar våra krafter och resurser för att göra motstånd eller så kommer vi att förbli splittrade reducerade till spridda stammar och religiösa grupper och detta är döden för våra länder.

För det tredje: nödvändigheten av att rusta sig mot världsordningens attacker i ett läge då vi står ansikte mot ansikte med dem. Vår situation kan jämföras med den, då en lättviktsboxare möter en tungviktschampion i Muhammed Ali's klass. Vi kan inte möta dem ansikte mot ansikte och vi måste parera deras slag. Men hur?

1. Genom att skapa ett jordbruk som tillåter oss att befria oss från den utpressning som Västerlandet kan utöva mot oss genom rådande hungersnöd och från den rådande världsordningens dominans på jordbrukets område. Vi måste förbereda oss för en eventuell framtida livsmedelskris.
   
   
2. Genom att grunda en vetenskaplig forskning som tjänar en annan utvecklingsmodell som kräver bättre livskvalitet och inte konsumtion och överflöd. En forskning befriad från BNP-logikens band och från tillväxtmodellen som Västerlandet påtvingat oss. Cartesiska begrepp (kvantitativa), som för övrigt numera kritiseras och som man mer och mer går ifrån t o m i Västerlandet på grund av deras ofta katastrofala effekter både på människan och hennes omgivning.
   
   
3. Genom att avvisa det filosofiska begreppet om profit för profitens skull, vilket har lett till hegemoni och exploatering.
   
   
4. Genom att fastställa etapper som strikt definierar uppläggningen av denna räddningsaktion, ty det handlar verkligen om en räddning, som gör det möjligt för oss att dra oss ur det nuvarande världssystemet och undkomma dess hårda lagar av oförsonlig dominans och träldom.
   
   
5. Genom att skapa en egen allmän marknadsekonomi som så småningom kan utsträckas till att gälla även andra.
   
   
6. Genom att ta tillbaka våra penningresurser som är placerade i västerländska banker för att använda dem till finansiering av företrädesvis vetenskaplig forskning och jordbruksverksamhet.
   
   

Detta är förstås bara allmänna riktlinjer, uppsatta i punkter, för ett program som vi bör djupare utarbeta. Denna inriktning avvisar likväl inte industrialiseringen, vilken är en obligatorisk milstolpe för mänsk ligheten. Även om den är aldrig så nödvändig, så kan den icke desto mindre betraktas (uppfattas) på ett annorlunda sätt. Vi behöver inte, för att få den, betala ett omåttligt pris så, som det västerländska samhället har gjort. Precis som det finns skonsamma läkemedel så finns det skonsamma vägar att gå beträffande industrialiseringen. Till och med i Västerlandet skulle övergången till industrisamhället ha kunnat vara mindre brutal och mindre traumatisk. Men en viss kultur och ett speciellt sätt att se på livet, darwinismen, som mekaniskt har tillämpats på sociologin, har legat tung över det val som Västerlandet gjort. Vi kan till stora delar undvika misstagen i detta val. Speciellt det som har utmärkt de sociologiska effekterna av denna industri, dvs borgarsamhället och de uttryck det nu slutligen tar sig idag: de multinationella företagen.

Det industriella borgar-multinationella konsumtionssamhällets framfart, besatt av idén med den fruktansvärda exploateringen, måste stoppas (en doute). Revolutionerandet av forskningen som tas i tjänst av en annan livsuppfattning förankrad i idéer om måttlighet, solidaritet omtanken att bevara arvet i naturen, erbjuder betydligt mer kvalitativa val. Detta mycket viktiga ämne skulle behöva utvecklas mer ingående, men det skulle ta för mycket plats här och kan istället studeras vid sidan av.

- Stjärnan från de utomståendes koalitioner, de afro-asiatiska och de inom Afrika har upphört att glimma. Nu tjugo år efter sedan dessa startade, kan Ni bringa klarhet i vad som fattades hos dem och varför de inte fungerade?

Innan man gör ett bokslut över de utomstående organisationen, måste man känna till denna rörelses historia, villkoren för dess födelse och den idé som den grundar sig på. Det var det kalla krigets epok, och vid horisonten uppenbarade sig de nya kärnvapnens spöke och det föreföll finnas all risk för en konfrontation mellan de båda Stormakterna. Idén med non-alignement uppstod som en inbjudan att rädda sig från denna fara och att dra sig undan från dessa två jättars bipolarisation. Men denna idé, som var i tjänst hos starka personligheter och främst fungerade genom närvaron av Nasser, Tito, Nehru och Chou En-lai, saknade likväl ett kulturellt begrepp och ett närmande till samhället, som behöves, för att verkligen angripa denna världsordning.

Då dessa män, som varit pelarna i non-alignement, försvann lämnade de plats för interna motsättningar beträffande hur man borde förhålla sig till kommunismen. Detta bidrog till att försvaga non-aligné-rörelsen som likväl har utvecklats mot den tankegång som jag har förespråkat, dvs skapandet av en ny världsordning. Alltså, vid den tiden uppnådde denna idé sitt syfte genom att förbereda terrängen för en utveckling mot en medvetenhet om problemen.

Likväl var den inte sen att tömma sig på sitt äkta innehåll på grund av meningsskiljaktigheter bland dess medlemmar som kom från Castro till kung Fadh. Sedan 1975 har non-alignementrörelsens verksamhet kunnat härledas mot Nord-Syd-dialogen, men utan att lyckas komma fram till några påtagliga resultat. I detta fall är ordet dialog för övrigt inte adekvat. Det betyder att de två parterna Nord och Syd väljer sina förespråkare på jämlika villkor; men i paktiken är det bara Nord som får göra sin röst hörd. Det handlar i själva verket om en monolog, som till slut får andnöd och dör vid tiden för konferensen i Cancun.

Jag föredrar en Syd-Syd-dialog. Men endast en gång har den burit frukt så att det kunde leda till en dialog mellan Syd och Nord.(?) Vi måste vara medvetna om att, om vi behöver en ny värld, i vilken Södern fullständigt kan inta den plats som den har rätt till (tillkommer den), så kommer Västerlandet inte att acceptera att delta i förverkligandet av detta till förfång för dess egna intressen. Det är därför som Södern måste ena sig, lära sig förstå sig själv, veta exakt vad den vill och lita på sina egna krafter. De måste t ex vägra att reglera sina skulder till Västerlandet, vilka är på gränsen att kväva dem. Världssystemets sätt att fungera, vilket är Nordens påfund, förutsätter att krisen i Norden automatiskt kommer att reflekteras i Södern och som direkt konsekvens skapa en enorm skuldbörda som leder en situation utan återvändo. Vem tror egentligen att Brasilien skall kunna betala tillbaka sin skuld på 105 miljarder dollar, Mexiko med sina c:a 85 miljarder eller återigen de andra Sydamerikanska länderna vars skulder uppgår till 165 miljarder dollar? Bara räntan på tredje världens skulder belöper sig på 100 miljarder dollar, samtidigt som biståndet till tredje världen under samma period endast var 30 miljarder dollar och kan till slut bara användas för att reglera de mest akuta skulderna. Man ser att det finns ingen utväg ur denna situation. Världens finansieringssystem är redan bankrutt, men döljer detta bakom en konstgjord bokföring.

- Ni har, med Nasser, haft en tankegång om uppbyggnaden av ett regionalt arabiskt system, som sedan skulle väcka tanken på ett regionalt arabo-afrikanskt system...

Ja, vi lyckades faktiskt börja att tillämpa dessa idéer. För första gången var de båda delarna av Afrika, det svarta och det vita, nära lierade.

- Med ett ord, ett Nord-Syd i Afrika. Men varför misslyckades detta försök?

Det misslyckades inte. Tvärtom, det rönte ända från början stor framgång. Men tyvärr vände historiens hjul sedan mot statskuppen i Algeriet 1965, följd i Afrika av tjugotvå statskupper samt händelserna i Egypten 1967. Från och med denna period började statskupperna hagla och den afro-asiatiska koalitionen, där araberna utgjorde en icke försumbar hävarm, fick se sin väg spärrad.

Vi utarbetade likväl under denna epok ett utvecklingsschema för olika grader av enhet, i avsikt att kunna frigöra oss från världsordningens halsjärn:

1. En union som delade in arabfolken i självständiga regioner.
   
   
2. En arabo-afrikansk union grundad på jämlikhet och samarbete i solidaritet.
   
   

Ett afro-asiatiskt system som skulle kunna få folken att gå samman för att ändra den nuvarande världsordningen. Det var därför vi hade förutsett en integrering av Sydamerika i vår koalition.
- Om ni hade fullbordat det afro-asiatiska systemet och i detta integrerat Latinamerika, så skulle denna koalition ha liknat non-alignement's. Varför då bilda två koalitioner? Fanns det någon skillnad mellan de två idéerna.

Det finns en skillnad i metodologin. Den afro-asiatiska koalitionen var afrikansk och asiatisk, som namnet antyder, och var alltså mycket känsligare för detta problem och mer medveten och dess mål var en annan och rättvisare världsordning. Syftet för non-alignement, å sin sida, var att mildra de olyckliga konsekvenserna av den ojämlika relationen mellan stormakterna och de fattiga länderna, och även att hålla det kalla kriget på avstånd. Dvs den ägnade sig åt att förändra världsordningen genom att bemöta den från insidan (inifrån).

Men i själva verket fanns det ingen möjlighet att förändra den inifrån, det var en illusion, precis som den berömda Nord-Syd-dialogen som startades av våra motståndare. Jag har jämfört denna dialog med ett ekipage med häst och ryttare. Hästen, det är vi, och de andra är ryttarna. Allt vi kunde göra anspråk på, var en större mängd foder. Det var otänkbart att kräva att ryttaren skulle byta och ta hästens roll!

- Vad beträffar Afrika så har antalet självständiga stater ökat i jämförelse med 60-talet. Men likväl fortsätter situationen på kontinenten att försämras, och redan tre gånger har OUA förgäves försökt få till stånd ett toppmöte (en kongress).

Kuppen utgick från Norden (norr), därefter började tillbakagången och angrep hela kontinenten.Vi hade statskuppen i Algeriet 1965 och därefter försvann, en efter en, N'Kruma, Modibo Keita och Nasser, alla de stora personligheterna som hade representerat och blåst nytt liv i Afrika.Sammanlagt tjugotvå statskupper följde på varandra och vanställde ansiktet på vår kontinent.Dessa kupper har inte ägt rum av en slump.Det som vi tidigare talat om beträffande förfallsprocessen på den arabiska arenan gäller även för Afrika. På grund av att vi lyckades skapa en bräsch i den nuvarande världsordningen så reagerade detta system och tillelade oss flera avgörande slag innan vi hann förverkliga en verksam enhet.

- Hade ni officiellt föreslagit Nasser att gå samman med Egypten?

Vi var redan förenade mentalt och politiskt. Men då jag frågade honom: när ska vi gå samman och utarbeta en ram för vårt enande? Så svarade han mig:"Broder Ahmed, ge mig litet tid, jag känner mig uttröttad och hårt prövad efter det att Syrien lämnat oss. På alla sätt står jag närmare er och vi är mer förenade än om vi hade en gemensam konstitution och en gemensam flagga. Vänta ännu ett tag, det är onödigt att skaffa sig fler ovänner." Ja, jag förde denna union på tal två eller tre gånger, men broder Nasser upprepade varje gång:"Ge mig litet mera tid, är inte det viktigare, att vi verkligen är förbundna i praktiken, än att vi är det officiellt?"

Mina förslag om ett enande i Afrika var för övrigt av samma slag och i samma anda. Vi hade till exempel ett mycket nära utbyte med Modibo Keita, vi besökte varandra och stod även nära varandra genom organiska band. Man bör påpeka att vi vid denna tid inte ännu hade etablerat lagar beträffande handelsförbindelser varken med Egypten eller med vissa afrikanska länder i Syd-Sahara. Det handlade snarare om ett utbyte vänner emellan, vi hade ingen bokföring om inte handelsministrarna eller industrin ingrep. T ex sände jag en båt med vete till Nyerere och han sände tillbaks den med en produkt från Tanzania; båtarna gick av och an mellan våra två länder. På samma sätt sände Castro mig socker utan att vi ens hade bett om det, utan officiella uppgörelser och utan att ens varsko oss om det. Vi använde varken registrering, priser, beräkningar eller auktionsbud. Nasser skänkte oss t o m en fabrik som vi inte betalt ett öre för och ändå, Gud allena vet hur mycket den betydde för oss!

- Vad var det för en fabrik?

Det var en textilfabrik och Nasser rådde mig att anlägga den i Kabylien. Den är ännu i verksamhet i Draa Ben Khedda.

- Gåva från Egypten?

Ja, från Egypten... Ännnu idag är den vår viktigaste textilfabrik; den producerar tyger av utmärkt kvalitet och vi exporterar t o m en del till Europa.

I själva verket kan vi inte säga hur mycket vi fick från Egypten; vi höll inte räkning på sådant och det gjorde inte Egypten heller. Vi var inte sådana som höll noggrann bokföring. Men vi vet hur viktig hjälpen från Egypten var för oss!

- Bland de erfarenheter (av system) som har förekommit i Afrika finns det ett som har fullföljts efter Er epok: det som Julius Nyerere har skapat. Hur har det kunnat överleva? Och vad anser Ni om det?

Nyerere var på samma gång en rättskaffens och en anspråkslös man. För att rädda sitt land från den nuvarande världsordningens hegemoni utförde han ett av dessa sällsynta försök som privilegierar jordbruket i stor skala. Detta försök grundade sig på ugema, ett uttryck som kommer från det arabiska ordet al Jamaa, som påminner en om att femtio procent av orden i swahili har arabiskt ursprung. Systemet med jamaa eller ugema förutsätter tillämpningen av choura. Men Nyerere begick två misstag.

Det första var att tro att ett stabilt och självständigt system skulle kunna tillämpas inom den nuvarande världsordningen. Detta var det grundläggande misstaget.

Det andra var inrättandet av enpartisystemet och allt det som följde på detta av motsägelser och svårarbetad tröghet.

Bland araber är det vissa som förebrår Nyerere att han var emot Islam och pekar då på kriget mot Idi Amin. Men jag för min del håller inte med om detta. Jag kände Nyerere väl och det var en djupt ärlig man även om hans försök medförde vissa allvarliga misstag vilka jag påpekat här ovan.

Hans hållning, så som jag ser det, vittnar om ett sunt omdöme. Han vägrade kategoriskt att besöka Algeriet efter statskuppen 1965 och t o m efter att jag blivit fri har han vägrat att försöka förbättra relationerna med den algeriska regimen. Å andra sidan tillhör han en av de stora personligheterna, som trott på Afrikas enande och som arbetat på att knyta samman banden mellan det svarta och det vita Afrika.

- En sista fråga... Växlingarna och perioderna av tillbakagång, som vi nyss påmint om, framkallar inte


de störningar i samhällsfunktionen i de flesta arabiska och afrikanska stater? Till exempel trångsynthet på det kulturella planet?

Detta är en grundläggande fråga. Vår kultur är dömd till undergång genom blotta förbindelsen - som jag vill kalla organisk - som den upprätthåller med den västerländska världsordningen. Vår kulturella situation är inte längre förankrad i basen av en verklig intellektuell kraft, i en speciell skaparkraft grundad på våra egna möjligheter och på vår livsuppfattning. Vårt medvetande är i framdeles knutet till det man kallar utveckling. Men utvecklingen är en kulturell angelägenhet, ty all ekonomisk produktion är även en kulturell produktion. Vi är underställda en annan kultur än vår egen, ty utvecklingen tar av medel som inte är neutrala (fristående), långtdärifrån. Det är medel som hör samman med kulturen eftersom de är bärarare av (traditions)värden. De är produkten av en bestämd livsuppfattning och av ett bestämt arvegods. Det jag förebrår Orienten, som vi utgör en del av, för är att de saklöst köper sådant som datautrustning och fabriker. En fabrik, t ex, omfattar fjorton sektioner eller nivåer som börjar med administrationen och slutar med löntagarna. När man köper en fabrik, köper man den i sin helhet, dvs man förvöärvar både arbetsmetoder och utrustning. Det är en definitiv fälla, som tvingar oss att ärva värderingarna som följer med detta arbetssystem. Det är ett system som direkt leder till konsumtiossamhället. Samtidigt som man köper maskinell utrustning, köper man även försäljarens idéer, metoder och syften.

Hur är innehållet i vår utbildning? Vår undervisning går ut på att få dessa fabriker, konstruerade i utlandet, att fungera. Vi behöver en annorlunda utbildningsform.

På den punkten är jag överens med den iranska revolutionen vad beträffar stängning av universiteten, dock på villkor att man först utarbetat en klar teoretisk uppfattning. Men tyvärr betvivlar jag att Iran ännu lyckats med det. Icke desto mindre är universiteten verkligen roten till det onda. Varje år släpper de ut sin kull av elever som genom undervisningen mist sin verkliga kultur och blivit främlingar. En kull som bara ökar skaran av arbetslösa och även ökar spridningen av den främmande kulturen. Denna typ av undervisning orsakar "hjärnornas" flykt. Visst finns det andra bidragande orsaker, däribland avsaknad av demokrati, men i grunden är det just innehållet i denna slösaktiga och påkostade undervisning, som pågår vid våra skolor, högskolor och universitet eller institut, som i första hand bädar för denna hjärnornas flykt.

Denna bok kom ut på arabiska under titeln: "Ahmed Ben Bella, Hadith Maarifi Shamel" hos bokförlaget "Dar Al Wahda", i Beirut, 1985. Denna bok har även kommit ut på franska under titeln: "ITINERAIRE" hos : "Editions Alternatives/El Badil", Paris, 1987 - SVENSK ÖVERSÄTTNING: av Ahmed Rami och Marie-Louise Wadenberg - Kultur Förlag, Stockholm 1989 - ISBN 91 971094-3-6 - Kultur Förlag, Box 316, 101 26 Sthlm 1. Tel 0708121240. - Pg489 90 42-8 - Boken beställs genom bokhandeln eller genom att sätta in 100 kr på ovan Pg

• 1. Förord, av Ahmed Rami
  
• 2. Introduktion
  
• 3. Åren av danande
  
• 4. Om det förflutna
  
• 5. Den nuvarande världsordningen
  
• 6. Islam är vårt svar
  
• 7. De islamiska rörelserna
  
• 8. Den algeriska revolutionen
• 9. Den arabiska nationalismen
  
• 10. Den arabiska utvecklingen
  
• 11. Kritik av den moderna sociologin
  
• 12 Islamiska enheten
  
• 13. Den palestinska revolutionen
  
• 14. Ordlista