-French

-English

-Svenska

-Deutsch

-Russia

-Italian

-Portug

-Spanish

-Arabic

-Suomi

-Norsk

HOME

---

MIN VÄG
av Ahmed Ben Bella

ZIP

---

KAPITEL XI

JÄMFÖRELSE MELLAN DEN
ALGERISKA REVOLUTIONEN
OCH
DEN PALESTINSKA

- När vi nu lämnar Er kamp och långa konkreta erfarenhet av revolutionen ska vi försöka att göra en jämförelse mellan Era idéer, dvs Era praktiska idéer och verkligheten i den palestinska motståndsrörelsen, och mellan Era idéer och vissa aspekter i den palestinska frågan och konflikten mellan arabvärlden och Israel.

Jag kände förkämpar och ansvariga i Al Fatah sedan lång tid tillbaka. Jag var den förste arabiske presidenten att motta dem i Alger före 1965. Jag minns för övrigt att när jag gjorde det gick jag emot en inställning hos Arabförbundet. T o m Abdel Nasser hade en del invändningar mot Al Fatah. Emellertid, ansåg jag att från det ögonblick då de bekräftat sina avsikter att föra motståndskampen för att befria Palestina med vapen, kunde jag inte överge dem, och det var min plikt att hjälpa dem. Det var en principfråga.

- Utifrån Er erfarenhet, såsom en bakom revolutionen i november, skulle Ni kunna göra en jämförelse mellan de algeriska och de palestinska händelserna: deras objektiva villkor, deras misstag och hinder, deras utmaningar, metoder och sätt att nalka sig problemen, vad som ledde till framgång här men misslyckades där?

Jämförelsen kan göras på flera nivåer, men den är svår, eftersom omständigheterna var mycket olika.

1. De geografiska faktorerna t ex. I Algeriet finns det höga berg och skogar på en yta av 3,5 miljoner hektar. Algeriet är vidsträckt, över 2,3 miljoner kvadratkilometer. Palestina däremot, är ett litet land, som varken har berg eller skogar. Den stora och avgörande skillnaden ligger i jordens natur.
   
   
2. Kolonialismen var densamma i de två länderna. Det fanns en och en halv miljon beväpnade kolonialister hos oss. Bondgårdarna hos oss var, precis som kibbutzerna i Palestina, riktiga fort, avskurna, beredda att möta varje anfall.
   
   
3. På grund av dessa speciella förhållanden i Palestina var motståndsrörelsen tvungen att i huvudsak arbeta utifrån, även om den inre kampen alltid måste pågå.
   
   
4. En sanning måste fram. Våra bröder i Maghreb (Marocko, Tunisien) visade bevis på stort tålamod och stödde vår revolution på ett sätt som bröderna i östra arabvärlden inte har stött den palestinska kampen. Tunisien och Marocko delade våra olyckor fram till vårt oberoende, även om de två regimerna ibland varit negativa, så har de tunisiska och marockanska folken varit helt underbara, och ibland också deras regeringar.
   
   
5. Något typiskt för Algeriet: i politiken, t o m vid själva partiets hjärta har det sjudit under 28 år. När revolutionen bröt ut hade de sista bland oss redan tio till femton års erfarenhet av aktiv kamp i partiet. Detta har gynnat en samstämmighet i sättet att nalka sig problem och i tankegångar hos de ansvariga algerierna. En samstämmighet som är mycket djupare än den som den palestinska revolutionen kunnat känna, eftersom tiden för att mogna där varit mycket kortare. Dessutom var samstämmigheten och mognaden mycket djupare hos oss än i kärnan av den palestinska motståndsrörelsen eftersom vi hade följt samma spår, vi var produkter av samma parti, av samma politiska känslighet som, från 1926 till 1954 drog upp fårorna och sådde fröna till revolten.
   
   
6. En annan väsentlig skillnad, och denna var inte till fördel för den algeriska revolutionen, är att den palestinska revolutionen har lyckats utarbeta en sorts kollektiv aktivitet som är mycket effektivare än vår. Denna brist har stått oss dyrt, och vi förlorade mycket energi och blod på stridigheter och motsättningar med Messali Hadj's strömningar. Detta inte bara fördröjde vår seger över Frankrike, utan det ledde också till en utveckling av antidemokratiska strömningar hos oss, som man känner de negativa effekterna av t o m efter oberoendet och som utan tvekan finns hos oss ännu. Dessutom ledde dessa blodiga motsättningar till en förlust av erfarna politiker som skulle kunna ha varit mycket givande i landets uppbyggnad.
   
   

- Den palestinska motståndsrörelsen har också känningar av häftiga motsättningar, ibland mycket blodiga, mellan sina olika delar, och detta har skakat Al Fatah, ända ifrån de första separatiströrelserna före 1970 fram till helt nyligen.

Men det är inte som de motsättningar som vi hade ända fram till slutet på revolutionen, som orsakade stor blodsspillan. Det är sant att vi så småningom enade revolutionen, men till vilket pris!

1. En annan skillnad. Den här gången till fördel för den algeriska revolutionen. Vår revolution har hållt fast vid sina krav, ända från det att den bröt ut ända fram till den slutliga segern. Vi krävde självständighet och vi slogs för ett enat land. Vi har aldrig förhandlat om "kompromisser" i dessa grundläggande principer och vi har aldrig ändrat vår linje. Vi skulle kunna fått självständighet före 1962 om vi hade gjort medgivande beträffande vissa regioner.
   
   

- Försökte fransmännen gå med på självständighet för vissa regioner och inte för andra? Var det ett försök att splittra revolutionärernas led och att splittra den algeriska enigheten?

De försökte, inte bara en gång, men många gånger, men vi reagerade alltid enstämmigt och vi hade utarbetat punkter som vi aldrig avvek ifrån, inte en enda dag. Vi motarbetade alla separatisttendenser. Kriget varade flera år längre, därför att vi vägrade att amputera en del av Sahara, såsom Frankrike önskade, eftersom man ville ha kvar greppet över oljan och gasen.

1. Andra skillnader, den här gången till fördel för den palestinska revolutionen. Om den algeriska revolutionen vädjade till världs- samvetet, så har den palestinska revolutionen spelat en ännu större roll i detta avseende. Rörelsen har verkligen inspirerat alla revolutionära rörelser. Den har gödslat och bevattnat alla revolutioner, vare sig de har varit röda, svarta, vita eller gula, i Latinamerika, i Japan och ibland i Europa. Den palestinska revolutionen har spelat en historisk roll som är viktig för alla fria människor i världen. Jag hoppas verkligen att den här rollen fortsätter och att den inte bara är den arabiska (eller den islamiska) frågan till tjänst, utan också tredje världens, och alla som kämpar för att uppnå en bättre värld.
   
   

- Israel är ett problem. Hur skall man lösa problemet Israel?

Med risk för att chockera skall jag säga något som man knappast längre hör idag: muslimerna kommer aldrig att acceptera sionismens faktum i Palestina. Jag är muslim och Palestina angår inte bara palestinierna utan alla muslimer. Även om palestinierna, under tvång, slutligen godtar en sorts lösning, kommer muslimerna aldrig att acceptera staten Israel.

Aldrig kommer det muslimska folket, det muslimska kynnet att tolerera den sionistiska staten. För en sionist är ett ekonomiskt och politiskt och även kulturellt beslagtagande av hela området logiskt. För oss är det liktydigt med förintelse, en sterilisering, en identitetsförlust, som ingen muslim med självrespekt kan acceptera...

Camp David gör inget annat än blockerar situationen totalt. Alla har fått säga sitt utom de huvudinblandade, dvs palestinierna. Sadat har gett arabvärlden en snyting. Hans politik gick stick i stäv mot Nassers.

Man måste slutgiltigt komma fram till skapandet av en demokratisk stat, i jämlikhet, mellan kristna, muslimer och palestinska judar som, i motsats till askhenazijudar hör hemma i området. De senare är inkräktare

Vi har alltid levt med judarna; de har alltid haft det mycket bättre hos oss än i Europa. Vi har skyddat dem.

Låt oss gå tillbaka till historien. Det är inte förrän år 1948, då staten Israel skapades, som vi har skilts åt. Om man öppnar rasismens dossier, kommer man snabbt att konstatera att arabernas, muslimernas, ansvar vad gäller detta kapitel är kraftigt begränsat. Inkvisitionen, judeförföljelserna, Hitler, Pétain... Allt detta - det är Europa.

Aldrig har ett muslimskt land drivit bort judarna. Vi har aldrig konfiskerat deras egendomar, vilket har hänt nio gånger i England och åtta gånger i Belgien. Vi har aldrig, i egenskap av muslimer, accepterat Pétains antisemitiska politik.

Israel, med sina tre miljoner invånare, ugör i alla fall en minoritet i Mellanöstern eftersom det idag finns fem miljoner kristna och muslimska palestinier och hälften av dem lever under den judiska ockupationen. Om 20 år kommer antalet palestinier att fördubblas och utgöra majoritet i Palestina. Israel kan inte göra någonting för att motverka detta tryck.

Vissa makthavare i arabvärlden kan mycket väl bege sig på försoningsresor till Jerusalem, det kommer alltid att finnas en muslim eller en kristen, som reser sig för att göra slut på dessa förrädare. Jag upprepar: vi kommer aldrig att acceptera detta främmande inkräktarele ment i vårt område.

Israel är en cancer ympad på den muslimska världen. Men jag är mycket optimistisk. Enligt min åsikt kan Israel bestå i maximalt 20 år till.

Redan är de israeler som lämnar landet fler än de som immigrerar dit. Den muslimska befolkningen i Israel växer hela tiden: den uppgår idag till mer än 850 000 personer, samt 1,5 miljoner i de s k ockuperade områdena och 3,5 miljoner palestinier som lever i landsflykt. I varje fall kommer israelerna att bli en minoritet i själva Palestina och muslimerna utgör idag redan en miljard i världen. Hur länge ska Israel ostraffat lyckas förödmjuka muslimerna? En realitet är att muslimerna om 20 år kommer att vara två miljarder. Dessutom kommer den teknologiska muren snart att raseras. Muslimerna börjar få sina tekniker och sina vetenskapsmän.

Eftersom Israel innehar atomvapen, som hotar oss, så kommer förr eller senare muslimerna också att ha sin atombomb. Det är oundvikligt. Vi kommer alltså att väga så tungt, att israelerna inte kan stå emot. De har ingen chans.

Jag tror inte på kärnvapenkrig. Det vi vill, vi muslimer, det är att vara. Men vi kan bara vara, om Israel inte är. Israel har inget att göra i området. Israel hör inte hemma där. Det är en inkräktarstat.

PLO har inte gett upp planerna på att skapa en demokratisk palestinsk stat för kristna, judar och muslimer. Men Israel är bara ute efter en total villkorslös palestinsk kapitulation... Och PLO har rätt och skyldighet att fortsätta motståndet mot inkräktarna enligt folkrätten. Och inte kapitulera, dvs acceptera Israel. Som jag redan sagt: Vi kommer aldrig att acceptera den judiska staten Israel.

- Genom att sträva efter "diplomatiskt" erkännande, kan man säga att den palestinska motståndsrörelsen "erövrat" världen men förlorat sig själv?

Jag skulle inte vilja uttrycka det så och jag tror inte det. Som jag ser det är den palestinska befrielsekampen, till sin natur, inte en isolerad motståndsrörelse utan en kamp som angår hela världen, alla fria människor i världen. Om en viktig bräsch öppnades i det nuvarande prosionistiska världssystemet genom Algeriets självständighet, så skulle en seger för den palestinska befrielserörelsen få ännu större be tydelse i detta avseende. Det är på grund härav som detta system håller fast vid att till varje pris krossa denna befrielsekamp. En seger för den palestinska befrielserörelsen skulle förstås drabba de enorma intressen som västvärlden, som stöder Israel, har i detta område. Främst dess materiella intressen som olja och gas men också dess strategiska intressen i detta område, världens lås.

Tvärs igenom kampen för Palestina (vilken angår alla muslimer och kristna i tredje världen och t o m de sunda krafter som växer fram i Europa) bildas en livsviktig komponent för världens framtid.

Jag uppfattar mig inte endast som åskådare, utan jag säger detta i kraft av mina egna erfarenheter som revolutionär. Idag är jag i mitt hjärta palestinier. Jag känner mig t o m mer som palestinier än som algerier. Och alla araber är, i denna bemärkelse, palestinier.

Jag har inte lämnat fängelset för att återta maktens börda; makten i sig intresserar mig inte, om jag inte genom den kan hjälpa till att befria Palestina. Det säger jag uppriktigt. Jag kan inte anse att endast de palestinska ledarna bör avgöra Palestinas villkor. Mina villkor är deras, den palestinska befrielsekampens öde är hela arabvärldens öde, rättvisans och folkrättens öde.

- Om man jämför folkens i Nordafrika insatser vid den algeriska befrielsen med arabernas i Mellanöstern i den palestinska befrielsekampen, kan man då säga att Libanons insats är otillräcklig jämfört med Tunisiens och Marockos?

Vid Gud aldrig. Libanon har gjort mer än Tunisien och Marocko tillsammans. Libanon är ett unikt undantag - det enda land som engagerat sig så djupt i den palestinska frågan, att det nästan blivit ett med Palestina. Idag är det libanesiska folket detsamma som det palestinska folket och vice versa. Det libanesiska folket är ett gigantiskt folk, som jag likväl inte skiljer från andra arabiska folkslag i andra delar av arabvärlden. Just detta att inte ha en stark regering, och att libanesiska staten och regeringen har störtat samman, har hjälpt det libanesiska folket mycket i dess agerande. Vissa anser detta som oordning och anarki. Inte alls. Detta är livet självt som väller fram i Libanons sköte, den absoluta kreativiteten, genialiteten och generositeten. Den verkliga anarkin håller till bland institutionernas lagar, hos polisen, undervisningsväsendet och i den dekadenta politiken med ledarnas svek. Detta är den verkliga anarkin, försvagande och steril. Det andra, det är livet och friheten som ej går att krossa hos människor som lever och dör rakryggade. Dessa upphöjda skäggprydda män som får världen att skälva, den värld som söker skydd i den löjliga bunkern i konsumtionssamhällets varuhus.

- Detta är en fin definition på anarkin och friheten, på steriliteten och kreativiteten.

Ja, den bästa regimen i världen är Libanons och kanske till viss mån också Italiens. Italiens därför att regeringarna där är svaga och polisväsendet och andra myndigheter av försumbar storlek.

- Låt oss återgå till arabfolkens insatser i motståndskampen mot Israel. Syrien t ex, bortsett från dess regim, har offrat många martyrer i kampen mot Israel. Dessa martyrer tillhör, när allt kommer omkring, det syriska folket.

När de har kunnat och när de inte hindrats av sina regeringar, har alla araber engagerat sig för palestiniernas sak. Jag gör ingen skillnad mellan det libanesiska folket och de andra arabiska folken. Skillnaden ligger hos regimerna. Egypten t ex, har haft fler martyrer än det palestinska folket självt. Det finns ovederläggliga siffror på detta. Icke desto mindre måste man erkänna, att även om Egypten har engagerat sig i palestiniernas kamp genom att hjälpa till med den stora bördan, så har det aldrig funnits en allmän reaktion av det slag som uppstod i Libanon. Där handlar det om ett ovanligt fall som inte har sin motsvarighet i historien.

- Tror Ni på möjligheten av en befrielse av Palestina med hjälp av endast det palestinska folket?

Aldrig. Det är omöjligt. Jag säger det igen, alla arabers och muslimers öde är beroende av utgången av denna konflikt. Alla krafteri det västerländska världssystemet står bakom Israel för att hålla stånd mot muslimerna. En seger för oss i Palestina betyder därför ett krossande av alla prosionistiska strategier i västerlandet och befrielsen av alla förtryckta folk.

- Men Al Fatah-rörelsen och den palestinska motståndsrörelsen grundas dock på principen att Palestina skulle kunna befrias uteslutande genom egna krafter.

Utan att underskatta det palestinska folkets kapacitet, får man inte glömma den historiska utgångspunkten vilken påbjuder en annan inriktning och en annan proportion på kampen. Som jag redan sagt, detta angår tredje världen och hela den arabo-muslimska världen och omfattningen av kampen är bestämd enligt dessa förutsättningar. De som vill ge någon annan dimension åt denna fråga gör en allvarlig missbedömning.

- Kampen är alltså arab-islamisk och angår hela världen. Den kräver en förändring av sociala, politiska och kulturella strukturer och förutsätter en enad muslimsk värld.

Israel representerar i realiteten alla de motsägelser som vi håller stånd mot. Det är därför kraven på nyordning ingår i Palestinas befrielse. Vi konstituerar oss genom vårt motstånd mot den sionistiska utmaningen. Samma sak hände för övrigt på samma mark under korsfarartiden.

Palestina kommer att bli platsen för den stora, avgörande konfrontationen mellan det prosionistiska västerländska världssystemet i sin helhet och de arabiska och muslimska krafterna i sin fullständighet. Palestina är ett litet land men dess kamp är mycket viktigare än kampen i Algeriet någonsin var, till exempel. Palestina befäster en viktig uppgörelse som utan tvivel kommer att bli avgörande för bildandet av en annan världsordning.

- Israelerna sticker för övrigt inte under stol med att de representerar den tionde korsfarargenerationen.

Det prosionistiska västerlandet döljer inte längre det faktum att Israel är en av deras avancerade positioner för att skydda den "västerländska" civilisationen och världssystemet mot Islam och Orienten.

- Enligt Er världsuppfattning i förhållande till den palestinska saken så skulle Iran vara den första revolutionen som ställer fram de viktiga dimensionerna, både de externa och de interna i den palestinska frågan, och som är medveten om dess verkliga betydelse?

Ja, beviset är att Iran formulerar sin uppfattning och sina idéer refererande till kampen om Palestina och marschen mot Jerusalem.

- Vilka är den palestinska befrielserörelsens svårigheter idag?

Motståndsrörelsen PLO har blivit en tung apparat som mera liknar en stat i sin politiska utövning än en befrielserörelse.

Om Israel är ett bräckligt väsen så är det åtminstone utrustat med en mäktig armé och det är inte ett traditionellt krig som förs där till sitt yttersta slut. Israels väsen kommer oundvikligen att störta samman under trycket av många faktorer. Vi måste bekämpa Israel genom en lång utnötningskamp, på alla plan, varje dag, varje minut, varje sekund, blodsdroppe för blodsdroppe, även om endast en israel går under när tio av de våra gör det. Man måste vara beredd att betala det priset.

Idag kan vi inte tala om en verklig front, ty vi har endast ett "fönster", södra Libanon, som ensam utmanar Israel och ett värnlöst palestinskt folk som för en heroisk motståndskamp mot en barbarisk ockupation och Israel. Man kan föreställa sig Israels öde om alla fronter vore öppna som den libanesiska fronten. Libanon har klätt av Israel. Libanon visar oss vad som bör göras och kan göras.

Den palestinska motståndsrörelsen bör säkra oberoendet för sina beslut och den bör inte tillåta arabregimer att tvinga den till ställningstaganden som står i strid med det palestinska folkets intressen. Om arabvärlden hade revolutionära regeringar skulle den palestinska motståndsrörelsens fria beslut vara i enlighet med dessa regeringars politik och det skulle inte finnas några motsättningar.

- Vad gjorde Ni för erfarenheter beträffande förhållandet till andra arabstater under Er befrielsekamp? Då Ni redan från början klargjorde den arabiska islamiska karaktären av er revolution, lyckades ni också bevara er beslutsfrihet eller har ni integrerat er med de andra arabregimerna i det att ni låter dem intervenera i era inre angelägenheter? Hur har ni klarat balansgången mellan dessa motstridiga krav?

I allmänhet har vi bevarat vår frihet att besluta själva. Det har också förekommit några fåtaliga tillfällen när kontakterna med de tunisiska och marockanska regimerna varit på gränsen till vad man kan acceptera, när man vill ha en självständig revolution. Den palestinska revolutionen måste bevara sin självständighet. Den får inte låta de arabiska regimerna påtvinga sina ställningstaganden om de är i strid med det palestinska folkets intressen. Om arabvärlden hade revolutionära regeringar så skulle ju det palestinska självbestämmandet helt vara i samklang med dessa regimer och det skulle inte finnas någon motsättning.

- Den palestinska rörelsen klargjorde redan från början sin tes om ickeinblandning från de arabiska regimerna i sina inre affärer, men den har bara tillämpat den här principen visavi revolutionära regimer, när den samtidigt tillåter reaktionära regimer att intervenera i dess affärer, dess beslut och dess strategi.

I praktiken är det svårt att förbjuda all inblandning. Till exempel bör araberna, i princip ingripa i den palestinska frågan, eftersom det är en arabisk fråga, och eftersom de berörs; motsatsen är ju också sann om nu situationen var sund.

- Har Ni en konkret plan för Palestinas befrielse?

Alla stora problem som araberna, muslimerna och i viss mån även resten av världen står inför idag påverkar kampen för att befria Palestina, såväl ekonomiskt som politiskt, kulturellt, socialt och t o m militärt. Vi står inför två huvudsakliga motsägelser: det prosionistiska världssystemet och arabregimerna.

Man kan inte uppnå något mål om man inte enar det arabiska och islamiska folket. Palestinafrågan är organiskt knuten till alla de åtgärder vi bör vidta för att förändra världen. Palestinas öde beror på de utnyttjade metodernas ändamålsenlighet, kontinuerlig motståndskamp och konfrontationen med det prosionistiska västerlandet, och framför allt på skapandet av enhet mellan muslimerna. Visionerna är grunden för agerandet. Det är dessa som styr eventuell krigföring. Det är sant att vapen ibland blir nödvändiga men det är visionen som leder oss.

- Då är det alltså så att för Er beror befrielsen av Palestina mera på förverkligandet av ett stort civilisationsprojekt än det arméer kan åstadkomma.

I den palestinska motståndsrörelsens kärna finns det alltid en strömning för vilken geväret är viktigare än idéerna. Det är inte idéerna som styr geväret, men tvärtom...

Det är fel. Idén är grunden för handlingen; det är den som leder geväret. Det är sant att vapnen ibland är viktiga, under förutsättning att de är till för att uppnå målen. Är det inte det som Guds ord betyder, när han säger: "Det är inte du som kastat spjutet när du kastar, nej det är Gud som har kastat spjutet." Betyder inte den här versen att det är Guds vilja som leder till att man kastar ett spjut, och att det är han som styr? Guds vilja är ett mål, och vapnet är inte något annat än ett medel.

- Hur bör den palestinska befrielserörelsen, såsom revolutionär rörelse, ställa sig till världssystemet, dess institutioner, dess lagar och regler, dess krafter, eftersom den inte kan undgå att ta ställning till det här?

Må vara att man gör upp med makterna, institutionerna, staterna och västvärldens allmänna opinion, men på villkor att man klargör att vi inte blir deras fångar. För att skydda sin överlevnad och sina intressen försöker västvärlden alltid att suga ut varje revolutionärt fenomen, att försvaga det genom att späda ut det, för att bättre utnyttja det.

- Kan man förhandla eller samarbeta med de judiska krafterna i världen?

Revolutionen kan förhandla med alla krafter enligt den princip som jag just drog upp. Det är ju så att t o m i västvärlden finns det individer eller grupper som också önskar en förändring, men vi får inte förlora vårt mål ur sikte eller våra metoder. Allt annat är bara tomma ord.

- Anser Ni, såsom revolutionär, att det är acceptabelt att den palestinska motståndsrörelsen samarbetar med judiska krafter inuti Israel? Vilka dessa krafter än är och vilka ideologier de än har?

Jag kan absolut inte godkänna det, av det enkla skälet att om man förhandlar med någon som helst av dessa krafter, erkänner man de facto Israel.

Jag ska berätta en episod, som inte är känd tidigare, från min egen erfarenhet. Den 1 maj 1963 eller 1964, jag vet inte exakt, inbjöds jag till Sovjetunionen för att fira arbetarnas dag. Under högtidligheterna vid Kreml, som bevistades av representanter från kommunistpartierna i hela världen, däribland arabvärlden (jag minns Khaled Bagdache, från kommunistiska partiet i Syrien, som kom för att hälsa på mig i sällskap med sin fru). Under dessa högtidligheter bad mig en styrande i Sovjet enträget att skaka hand med representanten för det israeliska kommunistpartiet. Jag vägrade kategoriskt. Och idag skulle min in ställning vara precis densamma.

- Det finns de som anser att man skulle kunna dra nytta av de "demokratiska krafterna" i Israel?

Det skulle innebära att man erkände Israel. Det går inte att komma ifrån den innebörden. För övrigt är det ett misstag strategiskt, ett fundamentalt misstag. Jag ska ge ett annat exempel på min erfarenhet i den inre kretsen av den algeriska revolutionen, för vi hade ju faktiskt också problem.

Strax före oberoendet, just när Frankrike totalt hade förlorat alla illusioner om att kunna krossa revolutionen, bad en del franska kolonialister, i ett sista försök att bevara sina privilegier, att få förhandla med de styrande för revolutionen, för att få stanna kvar i Algeriet efter det att ockupationstrupperna hade lämnat landet. Den provisoriska regeringen, som hade slagit sig ned i Alger, under en övergångsperiod före valen för självstyre, gick med på principerna i de här förhandlingarna. Samma dag sände jag en kommuniké från Tunis, där jag kategoriskt vägrade att en fransk minoritet stannade i Algeriet, och jag försäkrade att det var omöjligt för mig att tänka mig att en fransk minoritet fortsatte att inneha de största tillgångarna i mitt land. Varför skulle vi ha gjort sådana stora uppoffringar och offrat så mycket blod? Att acceptera det här, skulle vara att inteckna vår egen självständighet.

- Det finns en generation judar som är födda och uppvuxna i det ockuperade Palestina. Hur skall man förhålla sig till dem?

Detta problem har två aspekter. De kommer inte att kunna stanna kvar i Palestina sedan det befriats. I Algeriet fanns också fransmän som var födda och uppvuxna där. De var algerier men bara till namnet. Ändå lämnade de Algeriet då de insåg att det skulle bli självständigt.

På samma sätt kommer judarna att fly från Palestina, ty de kan inte leva bland oss, även om vi accepterar dem. Det är en fråga om politiskt klimat och även psykologiskt kulturklimat. Kan sionisterna acceptera att leva i jämlikhet med oss?

Och vad beträffar oss, varför stöter vi bort sionisterna? Jo, därför att de utgör med sin rasistiska ideologi en elakartad tumör ympad på vår kropp för att förgöra oss. Att acceptera dem är att acceptera vår egen död. Jag anser att vi däremot måste ta på allvar problemet med de orientaliska judarna i våra länder. Ty även om de ofta är mycket grymmare i sitt förtryck mot palestinierna än de västerländska judarna, är de dock faktiskt orientaler i sina traditioner och sedvänjor. Vi bör acceptera deras närvaro i det långa loppet, ty de har alltid funnits bland oss.

- Hur kan vi acceptera även de arabiska judar som har flytt från sitt land till Israel eller blivit soldater som kämpar mot sitt eget arabiska land?

Jag tror inte att dessa judar kan återvända och leva helt normalt i våra länder. Ta t ex fallet med de algeriska judarna. Av de ca 100 000 judar som fanns i Algeriet har endast 3 000 stannat kvar, de andra har flyttat trots att det inte fanns någon aggression mot dem. Och de flesta har flyttat till Frankrike.

- Slogs de inte med fransmännen?

Det finns judar som faktiskt slogs med fransmännen. Ända till idag har jag kvar goda relationer med judiska vänner från Algeriet, även om de idag befinner sig i Frankrike, vänner som oroade sig för min skull efter statskuppen.

- Vad tror Ni om kraven hos den palestinska motståndsrörelsen: "Ett sekulariserat, demokratiskt Palestina", kan inte sådana slagord vara ett hinder för den arabisk-islamiska karaktären av Palestina?

Jag tror att det bara tjänstgör som täckmantel, men jag tror också att man måste vara tydlig, att man måste använda sig av det revolutionära språket helt tydligt.

- Och vad tror Ni om idén: "En palestinsk stat på varje bit av Israel evakuerat palestinskt område"?

Det är ett misstag som kan stå oss dyrt. Om en sådan stat skapas blir det till priset av att den integreras i den fientliga strategin mot araberna och i det prosionistiska västerländska systemets nät.

- Ni tror inte att, som vissa säger, det skulle vara möjligt att av denna ministat skapa en bas för befrielsekampen från vilken man skulle låta operationer utgå för att attackera Israel?

Jag utesluter helt att en sådan stat skulle kunna vara revolutionär eller att dess ledare skulle försöka vara det, ty här vilar en väsentlig motsägelse redan i själva principerna. Närmanden som syftar till en sådan ministat kan inte leda fram till en revolutionär enhet. Det skulle tvärtom bli det omvända. Ledarna för denna ministat skulle med naturnödvändighet vara arabfientliga och fientligt inställda till Palestinas befrielse.

- I den rådande situationen i Mellanöstern idag, vilket skulle enligt Er åsikt, och med tanke på de kulturella och ideologiska aspekterna som Ni lagt fram, vara det bästa sättet att effektivisera den palestinska motståndskampen?

Vi har ju en bas, som heter Libanon. Det är vår sista skyttegrav. För övrigt bör vi agera för att förändra situationen i hela regionen och sedan i Egypten. Banden mellan de två arabfolken i Libanon och Palestina bör förstärkas på nya grunder och i en ny form, med nya medel, för att den palestinska revolutionen i Libanon skall bli fruktbärande och sprida sitt ljus över hela det arabiska området.

Jag tror alltså att den palestinska motståndsrörelsens nederlag i Libanon beror på brister hos en del av deras medlemmar. Närvaron av den palestinska revolutionen i Libanon är ett absolut krav. Ändå behövs det att den respekterar att det libanesiska folket fritt organiserar sig i sin strid, så som de önskar. En strid som förenar sina krafter med den som palestinierna för.

- Slutligen, vad drar Ni för slutsatser av den inre palestinska verkligheten såsom den kommer till uttryck i slitningar och inre kamp och avrättningar? Vad tänker Ni om det? Kan det inge något hopp eller inger det misströstan?

Jag tror att den nuvarande ledningen leder revolutionen in på en väg som inte har något mål. Kampen mot Israel är en historisk kamp. Det är möjligt att vi måste uppleva en del nederlag under tiden (må Gud bevara oss därifrån!). Men genom att erkänna den hypotesen, inte ens då har vi rätt att spärra vägen för nya generationer och vi har inte rätt att inteckna de möjligheter till nya handlingar, som skulle dra med de arabiska hoppen, de muslimska och de fria människornas hopp i världen.

- Hur bedömer Ni försöken till omändringar i den palestinska motståndsrörelsens inre?

Förändringen inom den palestinska befrielserörelsen är en huvudfråga och den är ofrånkomlig. Förändringen bör ske på tes - och attitydnivå och i uppträdandet utåt. Det bör vara en förändring på djupet. Med Guds hjälp kommer vi att klara detta bra. Man får inte underskatta den andliga kraften och den oanade drivfjäder att lyckas som varje folk besitter. Och, även om striden är lång och fylld av svek och försåt, så är jag säker på att vi kommer att segra.

Denna bok kom ut på arabiska under titeln: "Ahmed Ben Bella, Hadith Maarifi Shamel" hos bokförlaget "Dar Al Wahda", i Beirut, 1985. Denna bok har även kommit ut på franska under titeln: "ITINERAIRE" hos : "Editions Alternatives/El Badil", Paris, 1987 - SVENSK ÖVERSÄTTNING: av Ahmed Rami och Marie-Louise Wadenberg - Kultur Förlag, Stockholm 1989 - ISBN 91 971094-3-6 - Kultur Förlag, Box 316, 101 26 Sthlm 1. Tel 0708121240. - Pg489 90 42-8 - Boken beställs genom bokhandeln eller genom att sätta in 100 kr på ovan Pg

• 1. Förord, av Ahmed Rami
  
• 2. Introduktion
  
• 3. Åren av danande
  
• 4. Om det förflutna
  
• 5. Den nuvarande världsordningen
  
• 6. Islam är vårt svar
  
• 7. De islamiska rörelserna
  
• 8. Den algeriska revolutionen
• 9. Den arabiska nationalismen
  
• 10. Den arabiska utvecklingen
  
• 11. Kritik av den moderna sociologin
  
• 12 Islamiska enheten
  
• 13. Den palestinska revolutionen
  
• 14. Ordlista